Klädföretaget Urban Outfitters saknade kollektivavtal för sina anställda. När de anställda reagerade på att de bl.a. inte fick OB-ersättning eller tillräckligt bra försäkringsskydd vände de sig till facket för att få till stånd ett kollektivavtal. Handels och Unionen har förhandlat, men företaget har inte velat teckna något avtal. För att slippa har man nu tagit det drastiska beslutet att säga upp personalen och istället hyra in dem från bemanningsföretaget Academic Work. Nyheten rapporterades igår i bl.a. Metro, LO-tidningen, Aftonbladet och SvD.

Nu rapporteras det iofs att bemanningsföretaget har kollektivavtal och att de anställda genom övergången därmed får del av kollektivavtalade anställningsförmåner (Handelsnytt och SvD) men det är ändå skrämmande att ett företag hellre väljer en dyrare lösning än att själva teckna ett kollektivavtal. Även i "min" gamla bransch, hotell- och restaurangbranschen förekommer det ibland att man lejer ut delar av verksamheten, oftast hotellstädet, och min erfarenhet är att det sällan blir bra lösningar. Otydlig ledningsstruktur och ansvar som faller mellan stolarna är nästan ofrånkomligt, och arbetsmiljön blir därmed lidande.

Det gör mig bestört när man i diskussionen på Aftonbladet kan läsa kommentarer som "Kul att facket får en smäll på näsan". Uppenbarligen har man inte förstått. Det är ju inte facket som får en smäll på näsan, utan de anställda som fick nog av att jobba under undermåliga villkor. I förlängningen slår det tillbaka mot alla anställda när kollektivavtalsfientliga (arbetstagarfientliga) arbetsgivare flyttar fram positionerna.

Under min tid som ombudsman på Hotell- och restaurangfacket hände det ibland att jag stötte på lika okunniga anställda som valt att stå utanför facket med motiveringen att man minsann själv hade förhandlat sig till en lön som översteg kollektivavtalet med en tio. På något sätt säger man emot sig själv när man på det sättet jämför sin egen lön med minimilönen enligt kollektivavtalet, för vad hade hänt om minimilönen varit en tia högre? Oftast blev dessa personer ganska tysta när de helt plötsligt insåg att de, trots sin "starka förhandlingsposition" faktiskt var beroende av ett starkt fackförbund.

Att flera generationer är historielösa och inte har lärt sig vad facket har betytt och betyder för anställningsvillkor på den svenska arbetsmarknaden kan man inte anklaga dem för. Historielösheten får de äldre generationerna ta skulden för. Men trots historielösheten är det väl inte för mycket begärt att man tänker lite själv?